Långfilmen Bella & Real – the Movie hade premiär 2010 och vi fick ut den som biograffilm. Men framför allt fick vi möjlighet via Folke Bernadotteakademin att resa runt i Sverige och visa den främst på skolor inom projektet ”Fred Börjar Hemma”. Inför premiären kontaktade Vicki mig, terapeut på Drottning Silvias barn- &ungdomssjukhus. Så här skrev hon:
”Varje år har vi en egen filmfestival här på barn- & ungdomssjukhuset då det är filmfestival i Göteborg. Vi har under flera år visat Svenska smygpremiärer för våra inlagda ungdomar. Ett år visade vi ”Zozo” och Josef Fares var här och pratade före filmen. Förra året var Lisa Sive här och visade sin film ”I taket lyser stjärnorna”. Detta är jätteuppskattat och är en höjdpunk på året. Vi brukar ha ca 40 st. ungdomar som kommer en sådan kväll. Dessa ungdomar har olika diagnoser så som cancer, anorexi, drogmissberoende mm. Det är mycket viktigt att kunna ge dessa ungdomar en ”frisk” aktivitet som tex. en film kan vara. Nu har vi sett att er film Bella & Real har premiär i dagarna och det skulle vara jätteroligt att få samla våra ungdomar och visa den filmen. Om någon från produktionen vill komma och precentera filmen före vore detta toppen. Vi har tänkt oss tisdagen den 2 feb. eller onsdagen den 3 feb. ca. kl. 18.00. Årets tema på filmfestivalen är ju ”Sharing” så det vore fantastiskt om ni vill dela med er av er film och bli den art inject som vi oxå behöver här på barn- & ungdomssjukhuset. ”
/Mvh Vicki
På rymmen
På väg till Göteborg i en knökfull tågvagn knackade det på ryggen. Där stod Rainer Gerdes, en av skådespelarna i Bella & Real. Han föreslog att jag skulle komma till hans nästan tomma vagn längre fram i tåget.
Jag minns att vi hade en diskussion om att väcka för stora förväntningar. Kanske jag hade invaggat deltagare i filmen i förhoppningar som jag inte levt upp till. Jo det var en turbulent tid då Internet utvecklades och Pirate Bay ändrade alla förutsättningar. Varför betala då man kunde se något gratis? Vi hade sålt vår båt för att kunna färdigställa filmen men det gick uppenbarligen rykten om att vi berikat oss på sponsorer. Ja, ja dessa sponsorer tillhandahöll mat och transporter och löste andra behov. Inget man kunde sätta på ett konto alltså.
Efter ett litet tag gick jag till andra vagnen. Mycket riktigt nästan tom men ingen Rainer. Dock hans jacka. Så jag satte mig på sätet bakom och lade märke till en ung tjej några platser längre bort som såg väldigt ledsen ut. Hon försökte dölja sitt ansikte bakom stolarna men jag hörde att hon grät. Efter ett tag gick jag fram och frågade
– Hur står det till? Hon tittade upp och sa att hon var jätteledsen.
– Ja jag ser det, sa jag och undrade vart hon var på väg.
– ”Till Göteborg”, blev svaret. Dit ska jag också sa jag och frågade vem hon skulle träffa där.
– ”Min pojkvän!”
– Ja ha men ska du inte vara glad då? undrade jag.
– ”Nä han är nog jättearg på mig.”
– Vad har hänt då?
Hon skämdes och sa att hon varit otrogen men berättat det direkt för pojkvännen och nu skulle hon åka dit.
– Vet han om att du kommer då?
– Nä, jag bara gick och satte mig på tåget. Jag var så ledsen i skolan så jag gick hem och då rullade ett tåg in på stationen.
– Så pojkvännen vet inte att du är på väg, hmm. Tänk om han är på väg till dig då?
– Det vore det bästa, sa hon, för då skulle jag veta att han bryr sig om mig.
– Hur gamla är ni? undrade jag.
– Sexton, svarade hon.
– Har du biljett?
– Nä, jag gick bara och satte mig på tåget.
– Du är en liten ”tokfia va?” sa jag.
– Mamma brukar säga det, svarade hon.
– Vet din mamma om att du är här?
– Nä hon tror att jag är i skolan och jag orkar inte prata med henne nu.
– Du ska få en bok av mig, (Coacha Unga – med Livskompassen) så skickar jag ett sms och berättar att du sitter med mig på tåget och att hon inte behöver vara orolig. Hon kommer säkert att ringa dig och då måste du bara svara. Så drog jag iväg ett sms. Och snart kom signalen. Mamman verkade cool. Tjejen lugnade ner sig och satte sig att läsa boken. Avsnittet om kärlek och förälskelse. Vi pratade lite vidare om förhållanden och otrohet. Då visade det sig att det var andra gången och det blev nog en del ”föreläsning” från min sida om vad förtroende innebar. Förvarnade henne om vad som skulle kunna komma att hända då hon träffade sin kille och sa att hon kunde följa med mig på 20.40 tåget tillbaka. Tittade efter henne då jag senare på kvällen återvände till stationen.
Fick ett sms
– ”Hej hej det är a… . Jag ville bara säga att det mirakulöst nog verkar som att allt löser sig trots allt, jag stannar här över natten så får vi se:) oså har jag berättat allt för min käre mor 🙂 Tack för allting! Det hjälpte verkligen, och J…(pojkvännen) hälsar med :).”
Lite senare kom ett sms från modern som var tacksam över att jag tagit hand om hennes ”rymling”. Vi hade också ett samtal där jag enligt dottern hade ”skällt ut henne” så det behövde inte modern också göra. Jag log för mig själv och mindes en gång på Barnbyn Skå då vuxna lugnt och stilla hade pratat en ung flicka till rätta. Också då fick jag höra att de vuxna satt bara där och ”skällde”. Så det är intressant hur man tar kritik. Även i den mest pedagogiska form tas det ”hårt”. Men när det är uppenbart konstruktivt kan ”utskällningen” ändå uppfattas positivt.
Rainer återvände från en träff i annan en vagn och vi pratade om det som hänt. Även här kändes nu allt försonat och återställt.
Gick sedan och satte mig på min tågplats där jag lämnat datorn, placerade nallen som jag fått på Drottning Silvias barnsjukhus i stolen bredvid mig och berättade sedan på Facebook om filmförevisningen med ”Bella & Real”. Jag hade anlänt sjukhuset i snöstorm, försenad och mötte en något orolig personal. De visste inte om det skulle bli nå’n publik.
– ”Ibland orkar våra patienter helt enkelt inte,” sade lekterapeuten.
Men de kom från sina rum, några hand i hand med nå’n kompis och en rullade in på bår. Den lilla ”biosalongen” var snart fullsatt. Det blev en mycket speciell visning och tacksamheten för applåderna efteråt gick rakt in i hjärteroten. Bara den visningen kändes värd alla dessa år av kamp.
Som tack för mitt besök fick jag en nalle med omlindad fot. Den hette ”Börje” efter bibliotekarien på Drottning Silvias barnsjukhus. På hemresan tog jag med datorns kamera en bild av nallen som man tyckte att jag skulle ha som resesällskap på vägen tillbaka till Stockholm.
Börje Peratt
Börje Peratt officiell hemsida
LinkedIn
Coacha Unga med Livskompassen
Hemsidan Bella & Real – the Movie
Bella & Real Trailer – YouTube
Fri i främmande land – Bella & Real – YouTube
Jag vill vara – Bella & Real
Coacha med Peratt Livskompassen 