Hösten 1972 fick jag jobb som konstlärare och i det ingick filmlära. Stockholms kommun hade startat en kampanj ”Stoppa Narkotikan” och vi fick medel till ett filmprojekt på den skola där jag hade en konst- och filmgrupp (Hjulstaskolan).
På den tiden fanns inte video och film var väldigt dyrt. Narkotikan var utan tvivel ett svårt problem och beroendet kröp ned i åldrarna. Unga som dog i överdos var inte ovanligt.
Jag presenterade en idé för Bert Sundberg på filmbolaget Moviemakers som gav stöd att filma ”Överdos” med guldbaggebelönade skådespelaren Anders Åberg. Eleverna i konstgruppen tog olika roller både i teamet och som aktörer.
Skolan hade även elever från hederskulturer och det var speciellt. Hur känsligt förstod jag inte förrän en tonårsflicka försvann under mystiska omständigheter. Det handlade om tvångsäktenskap.
Projektet på skolan kom att bli en kampanj mot droger och tack vare upplägget där skoleleverna inspirerades att själva producera och ställa ut sina verk blev genomslaget fantastiskt. Narkotikan försvann i stort sett under flera år.
Inspelningen på skolan hade givit blodad tand och jag sökte in på Dramatiska Institutet. Ville här göra film som handlade om tvångsäktenskap, men det jag upplevt på skolan var ogripbart. Det var svårt att tro på.
Det blev också ytterligt känsligt att ta upp frågan då det enligt andra skulle komma att betraktas som angrepp på en kultur. Ja rent av angrepp på den muslimska tron och så blev hela problematiken en fråga om rasism.
Under följande år försökte jag ändå av och till berätta om dessa flickors vanmakt och tragiska öden. och kom att arbeta för Invandrarkvinnornas förening IFFI, med Mira Kakosaios. Men även här blev ämnet nästan tabubelagt. Hennes kamp gick ut på att ge instängda kvinnor en fristad och en möjlighet att träffas i den ”civiliserade världen”.
Det tog mig 25 år att göra första filmen med egna medel och ett stort antal sponsorer. En ung och okänd Nisti Sterk gjord huvudrollen som Bella. Även flera kända skådespelare som Per Morberg och Per Graffman ställde upp utan ersättning. Jag insåg tidigt att det handlade om ganska många unga tjejer som skulle komma att tvingas in i ett fängelseliknande liv med hot om att dödas om de inte lydde.
På 1980-talet hade jag en del TV-serieuppdrag och föreslog Bella som en TV-dokumentär men avråddes med kraft. Man ansåg fortfarande att jag skulle bli kallad rasist om jag försökte skildra denna ”historia”.
Eftersom jag själv flytt hemmet redan som 16-åring för att kunna leva mitt eget liv kunde jag identifiera mig med dessa drabbade tjejer och deras situation påverkade mig djupt. Ja mer än så, jag drevs mot att skildra ett öde för att få upp ögonen för problemet.
2001 gjorde vi kortfilmen ”Bella & Real” som samma år började vinna internationella priser. Ett halvår efter premiären i Kista mördades Fadime. Det blev en chock för Sverige. Jag hade hoppats att få stöd för den långfilm som kortfilmen bara var en försmak till men åren gick. Efter att blivit inbjuden till olika festivaler beslöt vi 2005 att spela in också den utan finansiering.
Börje Peratt
Bella och Real-piloten
Börje Peratt – IMDb
Coacha med Peratt Livskompassen 