(Jag använder enbart titeln coach och har inte formulerat rubriken.)
Eftersom följande fallbeskrivning stått omnämnd i tidningar och de medverkande givit sitt accept anses det okej att vara öppen med namn och case.
Det är viktigt att poängtera att även om detta avsnitt fokuseras på en roll som mental coach är det spelarna och ledarna med Gunnar Leidborg i spetsen som gjorde arbetet. Min insats är begränsad även om den anses viktig. Denna fallbeskrivning handlar rent av mer om personliga egenskaper hos den mentala coachen än om metoden. Det råder dock ingen tvekan om att teori och metod har haft avgörande betydelse för sättet att bygga upp lag och handleda ledare och tränare runt laget.
I Januari 1998 ligger AIK hopplöst sist i elitserien i ishockey. En ny tränare, Gunnar Leidborg är tillsatt och han ser efter fyra raka förlustmatcher att laget måste ha en insats av en kompetens som han själv inte anser sig ha eller känner sig osäker på. Däremot har han haft positiva erfarenheter tidigare av idrottspsykolog. Det rör mental coaching. Situationen är kritisk och akut. Lagets självförtroende och kampvilja är bottenlåg. Ledarna misströstar och känner igen situationen från förra gången man åkte ur elit. Även ekonomin är svag så man måste hålla igen. Ändå anser sportchef Claes-Göran ”Myggan” Wallin att det är nödvändigt att göra allt man kan för att hänga kvar. Ett antal s k idrottspsykologer kontaktas och efter att tränaren Leidborg träffat dem går uppdraget till mig (Jag kallar mig i sammanhanget idrottspedagog eller mental coach). ”Han är inte billig” som man uttrycker sig men nu handlar det om att satsa det som går att satsa. Det första Leidborg och jag blir överens om är att bygga upp AIK till det oundvikliga kvalet. Det är då vi måste vara stabila, ha engagemanget och självförtroendet. På vägen dit ska vi förvisso satsa på att börja vinna men chansen att komma över kvalstrecket är minimalt för att inte säga obefintligt.
Första träffen med lagets spelare blir en fredag och lördag. På söndag möter man serieledarna Färjestad sedermera svenska mästare. AIK har inte tagit poäng på 10 matcher. Färjestad har sopat isen med motståndarna. Att AIK som dessutom har flera nyckelspelare borta på grund av skador ska kunna ta ens poäng anses omöjligt. Inför en häpen åskådarskara vinner AIK med 4-2.
Därefter är det topplaget HV som får vända hem med 5-2 i baken. Nu slår Expressen på en rubrik över ett helt uppslag ” Psykolog har löst gåtan AIK”. Telefonen går varm hemma hos mig men jag vill inte bli störd och inte skapa några som helst missförstånd som riskerar mitt arbete med laget. Jag överlåter till min fru att svara i telefon. Hon förmedlar min önskan att få vara i fred och ber dem återkomma efter säsongen om de fortfarande är intresserade. Ändå blir det stora artiklar med mig som huvudperson. Jag får förklara för laget att jag inte pratat med en enda journalist.
Spelare intervjuas och några säger ändå rent ut att mitt arbete har vänt trenden. I detta skede är det viktigt att jag värnar processen och disciplinerar mig i försvarspositionen (det innebär att hålla en låg profil) samtidigt som jag går ganska försiktigt fram i min Aktörsposition, lyssnar på tonlägen och använder Upptäckaren för att se vad som sker, vilka som vill prata, vilka som hänger med huvudet, vilka som tycks vara utanför. Att i detta läge gå in i kämpepositionen och peppa är utifrån analysen meningslöst. Jag undanhåller mig från ”kom igen nu”- påslaget vilket väcker en del förvåning eftersom de flesta tror att det är i denna position jag ska verka.
Det handlar mycket om att tillgodose enskildas behov av att prata av sig. Med några räcker ett par minuter med andra tar det en timme. Mitt fokus ligger på Aktörs/Upptäckardiagonal att lyssna och komma med försiktig vägledning för att man själv ska finna relevanta svar. Samtidigt kör vi vissa former av avspänning med målbildsfördjupning. Allt fler spelare börja finna ett lugn. Efter ytterligare ett antal segrar går man om Södertälje och närmar sig kvalstrecket. Leidborg och jag behåller kylan vi ”vet” att det är kval som gäller men runt omkring börjar man hoppas och ”Black army” sjunger ”SM-guld”.
Laget är ännu inte mentalt stabilt nog att klara att hålla en vinnande linje. Och när chansen att ta klivet över kvalstrecket efter att ha besegrat det ena topplaget efter det andra möter man så Södertälje, nu sist i tabellen. I mitt möte med lagdelarna antyder jag att Södertälje nu befinner sig i samma situation som AIK var i för en månad sedan så det gäller att möta dom med samma inställning som man haft hitintills. För första gången pratar jag utifrån Kämpepositionen och manar spelarna att höja sin vilja och sitt mod. AIK-spelarna får gummiknän och förlorar med 1-2. Några spelare kritiserar mig för att ha varnat dom och Leidborg säger lakoniskt. -”När jag satte på radion i morse sa vädergubben att det skulle bli storm ute. Det blev det. Ska jag vara förbannad på vädergubben nu då?”. Av andra kom informationen att den tidigare tränaren fokuserat på motståndarnas styrka, något som tidigare kan ha varit ett vinnande koncept för honom då han tränat andra lag. AIK, med detta lag klarade uppenbarligen inte i nuläget av att diskutera motståndarna. Den största motståndaren fanns inom spelarna. Återigen kunde Leidborg och jag konstatera att det handlade om att bygga och bygga inför kvalet. Aktörspositionen (lyhördhet/kommunikation) måste fortfarande dominera i kontakten emedan utbildningen och kunskapsutveckling förutsätter nyfikenhet i Upptäckarpositionen. Utan den finns inget intresse. Om försvarspositionen (där man kommer till insikt och lär sig) är för orolig och rädd finns varken vilja eller motivation att bygga kunskap. Det senare kan exemplifieras med att komma till insikt om egna blockeringar och rädslor och se att dessa bara är imaginära fienden. Vi var ännu inte mogna att ställa krav och peppa. Det blev ett allt intensivare arbete med individuell coaching och flera spelare växte som tidigare varit i stort sett borta. Särskilt de unga spelarna sökte kontakt och blev så småningom betydelsefulla i arbetet att göra laget homogent. Nu tillkom även ledarskapsprocesser. Parallellt med spelarstöd coachade jag ledarna och framför allt huvudtränare Leidborg. Något som Gunnar upprepade gångar har sagt var mycket betydelsefullt inte bara för laget utan för honom personligen. Vi arbetade också mycket utifrån Aktörsorienterade processer. Hur skapa samhörighet, delaktighet, trivsel, kul stämning. Och träningarna blev allt bättre, allt intensivare, med allt högre fart. Med spelarna började jag prata Kämpespråk och man fick individuellt sätta procentsatser på vilja, mod, uthållighet etc.
Det som ägde rum kan sägas sammanfattas på följande sätt.
Ett disharmoniskt gäng som inte kunde kallas för lag, snarare att antal isolerade öar med några grupper bestående av 3 individer ibland två och i vissa fall helt ensamma och isolerade spelare skulle genomgå en transformation så att man höjde sin energi, sin motivation, sin kampvilja och helst även samhörighet.
Den första fasen gällde att prata om något annat än hockey. Där fanns ju bara problem. Istället började vi med att ”upptäcka varandra” och se vad som fanns av positiva möjligheter och styrkor hos var och en. Man började att se varandra. Efterhand tog utbildning vid. Vi gick så att säga in i den försvarsposition som de flesta redan grävt ner sig i. Samtalen rörde ren förståelse för den egna situationen och mynnade ut i enskilda individanpassade målbilder. Språksvårigheter med tjecker och även finnar gjorde att det var komplicerat att brygga över den sociala bristen på samhörighet. Jag utmanade detta genom att använda mina finska språkkunskaper och med hjälp av ”Myggan” få tolkhjälp. Ansträngningarna att kommunicera trots språkdifferenser gjorde att också spelarna ansträngde sig mer för att åstadkomma förändringar och förbättringar i gemenskapen. Aktörspositionen aktiverades. Jag gick helt enkelt ”På” spelare och tog intensivt kontakt samtidigt som alltfler vågade kontakta mig.
Från att ha varit ett kyligt isolerat omklädningsrum började spelarna nu trava runt och sätta sig hos varandra på samma sätt som jag gjorde. Detta ökade kontaktpunkterna och närheten. Skratt och skämt övertog den tystnad som tidigare legat djup. Även ledarna började se positivt på möjligheterna uppmanad av mig att ”tänka rätt”. Ett nytt problem visade sig då negativa gnäll från kansli och styrelse sipprade ut och visade sig så fort laget förlorade. Tränarduon fick stöd att stänga omklädningsrummet och det motiverades med försvarspositionens krav på lugn och ro. Via sportchefen drogs en total skyddsmur runt laget och ledarna. Vi visste vad vi höll på med och jag vill inte att det skulle störas av andra besvikna Gnagare som ansåg att laget istället för att kämpa för en plats i Elit borde kämpa om SM-guld.
Skyddsmuren höll och laget blev alltmer stabilt och harmoniskt. Även då man spelade dåligt vann man vilket är ett tecken på ett vinnande lag. Det var för sent att ändra på tabellsituationen och det kvalfulla kvalet närmade sig. Men nu gällde det att lämna försvarspositionen och istället gå upp i Kämpen. Vi skulle möta lag som var på väg upp som var vana att vinna och som såg kvalet som årets höjdpunkt. Vi måste också anamma denna inställning. Om spelarna och laget stannade kvar i försvarspositionen skulle vi slåss för vår överlevnad och för att inte förlora. En typisk förlorarposition. Nu skulle vi ha kul och kämpa för att vinna en kvalserie och avancera till elit. Parallellt fortgick coachingen av Leidborg. Han skulle vara stabil som en klippa i båset och eftersträva att ge positiv och uppmuntrande energi. Mitt inne i hetluften med den turbulens som elithockey omges av med pressfolk, styrelsemänniskor, viljor från olika håll och en krävande publik kan det vara svårt att tänka klart och hålla sina egna känslor i styr. Samtidigt fick Gunnar rena lektioner inom vilka positioner man kan ställa krav respektive stöttar sina spelare.
Jag upplevde dock en viss oro över vad jag skulle kunna bidra med till spelarna.
Krafttänk en dikt i drömmen
Några nätter innan första kvalmatchen hade jag en märklig dröm Krafttänk. Ur en stor TV-skärm pratade ett mansansikte i extrem närbild. Han läste upp en dikt och jag tänkte (i drömmen), den är ju jättebra. Tänk om man skulle kunna använda den.
För egen del såg jag den som en skänk från mitt högre medvetande och varför skulle jag inte våga använda den. Jo därför att man skulle tycka att jag var knäpp. So what! Vad hade jag att förlora på det? Förtroende ? Knappast. Hitintills har jag gått mina vägar varför inte fortsätta. Kanske kunde man upptäcka något nytt. Min fru Ritva översatte dikten till finska, jag själv till engelska. Dagen efter låg den på allas platser. Plötsligt var det ännu flera som ville prata. Några ville ha den förklarad och analyserad på ett noga sätt. Varför den ledde till mycket bra samtal, kanske framför allt med de spelare som tidigare hållit sig på sin kant.
De finska spelarna var övertygade om att det var Ritva som skrivit den. ”Så bra var den”.
Man kan säga att resten gick med poesi.
AIK vann kvalserien. Södertälje som häcklat mental träning åkte ur.
Börje Peratt
Coacha Unga – med Livskompassen
Succébo-fröet till framgång
Livskompassen (Vetapedia)
Börje Peratt – LinkedIn
Coacha med Peratt Livskompassen 